Min öron går nog sönder snart men jag har upptäckt att musik (Rammstein, Queen, Motörhead, Bryan Adams, Twisted Sister mfl i en salig blandning) på hög volym håller mitt huvud "rent" för en stund.

Enda nackdelen är om det börjar ha motsatt effekt på granarna.
Att dom dras till oss för att klaga menar jag.
Att dom inte kan ha samma musiksmak som jag.

Idioter!

Jag vet, jag är urdålig på att blogga, förlåt. Men jag finns kvar, det gör jag.

Det är bara det att jag just för tillfället befinner mig i en så pass mörk period att jag knappt tar mig ur sängen.

Lite svårt att hitta inspiration och/eller ork att blogga då..

Efter flera dagars migränanfall (en migrän som har känts ungefär som om någon kör stora godståg genom en tunnel som bara råkar gå genom mitt huvud) så är jag ju inte direkt på den muntra sidan. Jag har mest legat under täcket i min säng och gnällt. På allt. Det är ungefär det jag orkar med just nu.

Jag har haft mina ljusa stunder när det har lättat lite och jag faktiskt har kunnat ta mig upp ur sängen och äta lite men för det mesta så är det inte direkt på topp..

Att bara ligga i sängen och inte kunna göra någonting annat ger mig alldeles för mycket tid att tänka på saker så nu har jag analyserat sönder saker totalt. Jag har också förstorat upp "problem" så att dom nu "är" ännu värre än vad dom var från början. Vissa grejer är antagligen ingen grej egentligen men eftersom jag, som sagt, tänker alldeles för mycket så har jag nog hittat "problem" där det inte finns några egentligen..

Jag har fått bra och tänkvärda kommentarer på sista tiden men på grund av mitt mående och att jag verkar ha drabbats av någon slags "hjärndödhet" på senaste tiden så kan jag inte komma på något bra svar till dom.

Hur som helst så har jag petat i mig några minitomater, lite läsk och en varm macka så nu ska jag lägga mig under täcket och låtsas som om jag inte finns igen.

Skulle ha varit hos psykologen idag, skulle ha varit där om en kvart. För det gick ju bra. Eller inte..

Jag hatar att jag är så paranoid, minsta lilla sak så blir jag i princip hysterisk och tror att alla hatar mig, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Viss paranoia är väl bra, så att man inte blir ett alldeles för lätt byte för falska personer, lurendrejare, lögnare, manipulativa människor mm, men i mitt fall känns det nästan lite "over the edge" ibland. Handlar det om tillit? Handlar det om spår efter tidigare svek? Eller är det någonting annat? Aja, det får vara nog med funderingar för stunden, nu ska jag koncentrera mig på att försöka klara en sömnlös natt utan cigaretter..

Jag har bestämt mig för att (på eget bevåg, vilket man egentligen inte bör göra) avsluta min "adhd-medicinering". Jag har fått massor med biverkningar som inte har gått över trots att jag har tagit medicinen ett tag nu.

Jag läste på om medcinen och av 14 tecken på överdosering så är det tio stycken som uppträder konstant och två som uppträder ibland, det är bara två stycken som jag inte har märkt av.

De tecken som kan tyda på överdosering är:

• Kräkningar
• Oro
• Huvudvärk
• Darrningar
• Muskelryckningar
• Oregelbunden hjärtverksamhet
• Rodnad
• Feber
• Svettningar
• Muntorrhet
• Pupillvidgning
• Andningssvårigheter
• Förvirring
• Krampanfall

Den text som är fetmarkerad är de tecken jag upplevde hela tiden, den kursiva texten är de som kom ibland och den text som är "normal" är de som jag aldrig har upplevt. (Listan på tecknen hittade jag här)

I och med att det är så att jag uppvisar så många tecken på överdosering så kan det ju vara så att jag egentligen äter för hög dos och att det skulle hjälpa om jag sänkte dosen. Just nu ligger jag på den näst lägsta doen som finns per dag och det finns ju då bara ett alternativ om jag vill sänka dosen, depåtabletter på 20 mg/dag.

I början av medicineringen så märkte jag ju att jag blev mer koncentrerad av medicineringen men efterhand så har detta försvunnit och istället så har jag blivit mer och mer "håglös". Det är inte bara jag som har märkt av denna förändring utan också vänner, familj mfl. Men å andra sidan så har jag märkt av att jag kan bibehålla koncentrationen också nu efter att jag har slutat med medicinen så jag "kan" ju om jag vill.

Jag ska ta upp detta med min läkare och se om jag kan gå ner ännu mer i dos (till 20 mg/dag) men jag känner också hur min kreativitet ökar, att min lust att leva och hitta på saker kommer tillbaka, hur jag sover bättre mm så jag vet inte om jag vill ha medicineringen egentligen.

Medicineringen funkar säkert för andra men i mitt fall så känns det tveksamt, är  det så att jag "bara" ligger på för hog dos eller är det faktiskt så att medicineringen inte funkar för mig?

Gick upp igår morse och somnade aldrig igen, är uppe i mer än 24 vakna timmar nu.

Har försökt alla möjliga (och omöjliga) sätt att somna på sen jag "gick och la mig" igår kväll.
Enligt psyks journaler så har jag hypomanier, dvs "lättare" manier, kanske är någonting sådant jag har "åkt på" nu?

Hypomanier och depression blandat är ett av kriterierna för bipolär 2,
vilket psykiatrikern också har skrivit i journalen att jag kan tänkas ha.

Journalanteckningar om tecken på bipolär 2 + borderline = Värt att kolla upp?

Ligger i alla fall nedkrypen under täcket nu med ena hunden bredvid mig och försöker slappna av.
Egentligen borde jag inte sova på dagen men så slut som jag är nu så behöver jag vila.
Smällen med att vända "rätt" dygnet igen får jag ta senare..

Vam var det som kom på den smarta idén att alla ska deklararera en gång om året!?
Jag tänker personligen slå den människan!

Har suttit hela gårdagen + natten mot idag + hittills idag och försökt förstå mig på byråkratisvenska,
siffror som flyger åt alla håll och all annan skit som hänger ihop med den där förbannade deklarationen.

Den är inte klar på långa vägar, jag förstår ingenting och den ska vara inne idag!

Mycket som har hänt.
Mycket att fundera på.
Har knappt hunnit med mig själv på senaste tiden.

Vet att jag har blivit jättedålig på att blogga. Ska försöka bättra mig, jag lovar!
Nu närmast blir det sängen för mig men jag slänger in en uppdatering så fort jag kan!

Ska försöka pallra mig iväg på föreläsning ikväll. Imorgon har jag inte riktigt bestämt mig för om det blir forum eller föreläsning, det får tiden utvisa helt enkelt.

Varför denna plötsliga aktivitet undrar du. Jo, för imogon är det en speciell dag.

Min mage har lugnat ner sig på senaste tiden. Jag har försökt få till en någorlunda kosthållning (den är långt ifrån bra men bättre än förut i alla fall) och nu har jag inte spytt så mycket mer, mest mått illa. Har inte fått diagnos eller så än men misstanke från läkares sida om dyspepsi får väl duga så länge antar jag.

Min insomnia har börjat spöka igen. Jag sov totalt ungefär tre timmar natten mot idag (fredag), inte kul någonstans. Rekommendationerna är att stressa av och strukturera min tillvaro (för magen men lite för min ADD också) och motionera mera (för sömnen, för att trötta ut mig). Får se hur det gå rmed det..

Jag har funderat massor på senaste tiden och jag har lyckats knåpa ihop min första dikt på länge.
Jag har varit hyfsat nostalgisk och dikten handlar om en förlorad kärlek som fortfarande springer omkring i mina tankar. Har kommit över det mesta nu i alla fall. Tror jag..
Tänkte faktiskt publicera dikten här så jag skulle uppskatta om folk kunde ge fan i att sno den!
(Håll dock i minnet att jag är lite "otränad" och att jag inte skriver riktigt som jag brukar just nu..)

Senaste tiden har inte varit rolig alls. De vassa föremålen lockar allt mer efter att jag gick lös på min arm för ett tag sen. (Efter ett längre uppehåll. Bra där!) Försöker hålla mig ifrån skiten men det är inte så enkelt. Det skapar ett slags rus som för en stund ger mig friheten att ta ut all ångest, ilska och alla de aggressioner jag bär inom mig på någonting. (Och sen kan jag gå tillbaka till att le mot omvärlden och försäkra dom om att: "Det är minsann inte några problem problem aaalls! Jag mår jättebra!")

Jag är för feg för att ta ut det i verkliga livet, på de personer/saker som egentligen förtjänar det. Utan det blir jag själv som får ta smällen. Mindre bra. Jag vet. Fast å andra sidan, det är säkert jag som har gjort mig förtjänt av allting i alla fall för att jag är så värdelös!

 Att jag skadade mig själv var inte så märkbart till en början (verkar det ju som i alla fall eftersom ingen märkte) men till slut så fick jag dra på mig ett bandage på armen eftersom det är sjukt jobbigt att ha kläder på sig annars (såren fastnar på insidan av kläderna osv) och då började folk lägga märke till det men än så länge funkar min förklaring om att jag har "stukat armen".

Jag har också börjat "krångla" med maten igen. Åt ingenting på hela dagen igår (drack mest) och gick sen ut och gick en lång vända på kvällen och blev mer yr än vanligt. Jag äter dåligt vanligtvis + att jag har ett lågt blodtryck så jag har yrsel ganska ofta och är därför hyfsat van vid det men på senaste tiden (speciellt senaste veckan) så har det känts värre än vanligt. Flera gånger har jag trott att jag ska svimma. Världen gungar till alternativt snurrar, jag får prickar framför ögonen, sen blir det svart och jag måste ta tag i någonting för att inte ramla.

En av biverkningarna på Ritalinet är ju att man kan bli yr. Det kan ju vara så att det i kombination med övriga omständigheter gör att jag blir mer yr än vanligt. Fast jag har ju inte tagit Ritalinet regelbundet men kan det ha ett samband i alla fall? Ritalin "ska" ju också höja blodtrycket så borde det inte ta ut varandra lite då?

Jag vet mycket väl om att jag egentligen inte borde hålla på så här. Det är inte bra alls och det tar mig tillbaka fler steg rörande rehabilitering än vad jag har tagit mig framåt men det blir som en ond cirkel. Jag får ångest för att jag skadar mig, jag skadar mig mer för att jag får ångest och så där håller det på. Mat vill jag inte ha för att jag känner mig tjock och värdelös men till slut så hetsäter jag för att jag är hungrig, spyr upp det igen och vips så var min bulimi [En till länk] i full blom igen.
("Förklaringar" till vad de olika ätstörningarna "innebär" hittar du här)

Jag borde suga åt mig de bra saker jag får sagda till mig som en svamp men dom går in genom ena örat och ut genom det andra. Det enda som fastnar är det dåliga. Hur fan (ursäkta ordet) ska jag ta mig ur det här!?

Jag har i alla fall planer på att försöka sätta upp ett mål för varje vecka. Ena veckan får jag inte klaga på mig själv, andra får jag inte skada mig, tredje ska jag le/skratta minst en gång varje dag mm och så får vi se om det hjälper. Tänkte försöka lite med meditation och avslappning också. [Avslappningsövningar: Sida 1 och Sida 2] Egentligen är allting bättre än nuläget för just för tillfället har jag inget mål i livet utan driver bara runt i en dimma och mår skit.

Har rotat igenom skåpen hemma och skapat mig en hemlig liten burk med allehanda piller som kan vara bra att ha ifall att det skulle gå så långt att jag ger upp totalt. Vilket jag i och för sig har gjort flera gånger den senaste tiden men det har alltid varit någon som har dragit mig tillbaka i sista stund. Jag skriver inte detta för att skapa uppmärksamhet men det är min blogg och jag måste väl kunna få skriva om mina känslor, eller hur?

Rumskompisen och jag har kolliderat totalt flera gånger den sista tiden så nu har vi gjort slag i saker, jag ska hitta ett eget boende. Vi är inte osams på så sätt att han kommer kasta ut mig omgående om jag inte hittar någonting men både han och jag kommer göra vårt yttersta för att hitta någonting åt mig. Egentligen är vi knappt osams alls, vi kommer garanterat fortsätta vara kompisar även när jag har flyttat men nästan två år i den här knasiga boendesituationen kan göra vem som helst tokig. Så jag ska kontakta lite myndigheter och se om jag kan få till stånd någonting.

Dum (och seg) som jag är så har jag inte fått arslet ur vagnen och skickat in en LSS ansökan än, jag skulle egentligen ha gjort det direkt i januari när jag fick diagnos och därmed hade rätt till det. Hade jag gjort det så hade jag kunnat få hjälp och stöd av någon därifrån med att ha kontakt med myndigheterna angående boende och så men eftersom jag fortfarande inte skickat in ansökan och dom har en handläddningstid på ca 6 månader så lär ju inte det hända så snart.