Inget dåligt samvete längre
Det är inte nödvändigt att ha dåligt samvete för vad man gjort mot någon som ändå inte bryr sej om en.
Anser jag. Så jag skiter fan i det.
Skrev till han igår att jag önskade han hade kunnat vara här o hålla om mej.
Jag var ju mer än förstörd.
Vi skrev en del fram o tillbaka o jag upplevde verkligen att han brydde sej.
Inatt skrev jag att jag kanske hade kunnat somna om han legat breve mej.
Efter 12 idag fick jag svar. 11-12 timmar senare.
Inget om det messet o han visste igår hur dålig jag var men kunde inte höra av sej förrän vid lunch.
Jag försökte alltså igår att tala om hur mkt jag saknade honom men fick inget gensvar.
Så jag får ju helt enkelt anta att han inte saknar mej.
Jag försökte få fram hur extremt dåligt jag mådde förut när han messade men fick i stort sett bara till svar att han skulle höra av sej ikväll o höra hur det var då.
Då fick jag totalt nog o bad honom låta mej va istället.
Okej, jaja fick jag till svar.
Om jag inte duger när jag är så här jävla dålig så vill jag inte duga när jag är bra heller.
O om han inte kan bestämma sej för om han bryr sej eller inte så orkar jag inte med.
Dessutom att inte ens erbjuda sej att hjälpa till på något vis tolererar jag bara inte.
Så nu har det varit panikattack på panikattack här o jag är så förbannad o ledsen på mej själv som gick på det här igen.
O så detta uppå allt som redan är.
Jag kommer faktiskt inte klara det här.
Jag kommer inte att orka även den här gången.
Jag gråter till o från hela dagen idag o igår.
Nu har jag självmedicinerat såpass att jag åtminstone ska kunna köra dom 6 km som krävs för att iaf köpa cigg.
Står jag eller rättare sagt går på benen mer än 2 min så måste jag stanna o huka mej för att inte svimma.
Jag får inte i mej någon mat överhuvudtaget.
Jag orkar inte ens med tanken på att först värma det i micron o sen orka äta det.
Enda fördelen med allt det här är väl att jag kan lägga alla mina pengar på att självmedicinera så mkt jag bara vill.
Jag har ju inget liv att se fram emot längre o exakt hur jag dör eller avslutar det spelar ju mindre roll.
Jag får ta o titta på det där nån dag om jag verkligen har allt som behövs o när det blir bäst dvs längst tid till upptäckt.
Eller om det kanske tom finns något bättre alternativ.
Jag har läst nån artikel om självmord o chansen att lyckas på olika vis.
Dom har alltså räknat ut hur många som har lyckats o misslyckats med att ta sitt liv genom hängning ex.
Klart störst chans att lyckas var faktiskt genom att skjuta sej i huvudet.
Frågan är ju bara, om man nu ens skulle få tag på ett vapen, verkligen klarar av att trycka av.
Jaja vi får väl se hur dålig jag blir först, om det blir sjukhus o vad som händer sen.
Man kan ju faktiskt passa på o leva lite först me om man ändå ska dö.
Kvällarna o nätterna måste jag försöka hitta nån lösning på vad jag ska göra för att slippa sitta här ensam o övergiven me panikångest.
Har lite svårt att acceptera att jag inte var värd mer än så.
Det var fan han för mej.
Men det är ju lika bra om det ändå är på det viset.
