Önskan om att bli älskad
Önskan om att bli älskad
Jag antar att det var den som styrde det här skeppet ända ner i avgrunden.
Jag antar att det var den som fortsatte pusha när jag redan från början kände att det var fel.
När jag kände att jag inte hade någon plats i ditt liv.
Att jag inte var en prioritet.
Att jag inte var saknad.
Att jag inte var åtrådd.
Jag kommer aldrig förlåta mej själv för att jag inte lyssnade på min instinkt.
O jag kommer aldrig förlåta dej för hur du har hanterat det här o fått mej att om möjligt känna mej ännu mindre älskad.
Känna mej oxå helt omöjligt egentligen ännu mer ensam.
Jag har lite svårt att förstå vad det är jag är så ledsen för.
Om det ens är det här överhuvudtaget.
Eller om det är hur många som än en gång är medvetna om hur dåligt jag mår, att jag inte klarar mej själv, men inte ens hör av sej.
Jag känner mej extremt sviken.
Speciellt av dej som jag pratat med varje dag denna vecka o du inte på något sätt alls erbjuder dej att hjälpa.
Jag vill verkligen inte vara med längre.
Jag klarar inte av att ha det såhär.
Jag klarar inte av att vara så här ensam o övergiven.
Jag klarar inte av att vara så här rädd.
Ännu argare är jag för att jag för första gången på 10 år fick känna riktig närhet.
Känna någon äkta hålla om mej.
Känna den tryggheten som bara det kan ge.
Nu ska jag behöva sakna det igen.
Gråta ögonen ur mej för att jag aldrig kommer få det igen.
Det är det enda jag verkligen behöver just nu.
Det enda jag behövt på hela veckan.
Men jag var inte en prioritet på din livslista.
Till skillnad mot alkohol, fest, vänner, resor o andra mer eller mindre onödiga utgifter.
O jag kommer aldrig förlåta dej för det o för att du inte tagit mej på allvar.
Jag kommer hata mej själv i all evighet för att jag gick på den här förbannade skiten igen.
När jag innerst inne vet att det inte är värt det.
Att du inte kunde lyssna, försöka förstå eller åtminstone ta mej på allvar är saker jag inte klarar av eller accepterar.
Du kan ju uppenbarligen inte trott på vad jag sagt om mitt mående denna vecka eftersom du inte ens reagerat.
Jag kan inte under några omständigheter förstå det.
Hade det varit bara en vän till mej som talat om såna saker så hade jag gjort allt som stod i makt för att hjälpa.
Men du är tydligen alldeles för upptagen med att leva i din bubbla där du bara tycker synd om dej själv, där alla bara hackar på dej vad dom än säger o där du kan älta ditt förflutna i all evighet.
Det är rätt synd då du verkar vara en riktigt fin människa annars.
Jag hoppas innerligt att du inte släpper in någon annan i ditt liv innan du faktiskt är redo för det o sårar henne med lika illa.
Jag hoppas du kommer ur den där bubblan o tar kontroll över ditt liv.
Att du blir den fina människa du garanterat kan vara.
Att du börjar leva i nuet o istället för att bara se det förflutna faktiskt ser en framtid.
Jag hoppas när du är redo att du kan släppa in någon i ditt liv som du kan behandla som hon förtjänar.
Att hon får känna sej välkommen, inkluderad o prioriterad.
O jag hoppas att din ganska förvrängda verklighetsuppfattning o oförmåga att lyssna oxå beror på den där bubblan.
Jag kan inte hjälpa dej.
Jag har tillräckligt med egna problem.
Det är faktiskt ingen som kan hjälpa dej förutom du själv.
Jag kommer att sakna dej men jag är helt färdig med det här.
Jag finns om du bara vill ha sex nån gång men det lät ganska ointressant.
Jag ångrar att jag träffade dej överhuvudtaget för all smärta det medfört men jag ångrar inte att jag åtminstone lite fått lära känna dej, umgås med dej, prata med dej o ha sex med dej.
Jag vill inte vara din vän eftersom jag inte kan se att vi har något att ge varandra.
Jag har redan gott om folk i min närhet som jag känner inte bryr sej, inte älskar mej, inte lyssnar på mej o inte tar mej på allvar.
Jag är betydligt hellre ensam själv än i sällskap
