När det inte går att göra rätt
Letade igår upp den här gamla bloggen då jag för första gången i mitt liv står helt ensam.
Utan någon att vända mej till, utan hjälp att få o utan någon att ventilera med.
Det har gått lång tid sen sist o mkt har hunnit hända.
Bostäder har avverkats o djuren har blivit gamla o gått bort.
Nu bor jag i en liten stuga mitt på en "hästgård" utan nån form av privatliv.
Här sitter jag fast eftersom bostadsmarknaden inte är till för sjukpensionärer som röker o har betalningsanmärkningar.
Under ca 5 års tid hade jag ett rätt drägligt liv när jag börjat me litium.
Sen började effekten avtar precis som med alla andra mediciner jag kunnat ta.
Nu är jag ungefär lika nergången både psykiskt o fysiskt som jag var när den här karusellen började för 16 år sen.
Iom att läget är som det är o ingenting fungerar började jag för några år sen börja misstänka att jag inte är bipolär utan faktiskt har autism. Misstankarna innefattar även numer add eller adhd.
Jag har i drygt ett år försökt få en utredning men psyk vägrar.
Borderline-diagnosen är inte ens lönt att fundera över då kriterierna lika gärna kunde skrivits utifrån mej.
GADen är inte heller mkt att fundera över.
Jag vet visserligen inte direkt heller vad mer psyk kan göra men jag är helt jävla övertygad om att en utredning skulle underlätta.
Lyckades iaf tjata mej till voxra av läkaren så mår inte riktigt lika piss för tillfället.
Hypotyreos fick jag såklart av lithiumet me.
Hade jag vetat ordentligt vad det innebar så hade jag nog funderat en extra gång på o börja.
Visst finns det levaxin men det ska vara ordentligt inställt, o allt som sköldkörteln påverkar borde hållas noga koll på.
Så är ju naturligtvis inte fallet, jag har aldrig ens fått min sköldkörtel undersökt eller någonsin lämnat ett kortisolprov.
Det vore så sjukt intressant o veta vilka o hur mkt av mina besvär som beror på det men mellan den psykiska o den fysiska ohälsan är det tyvärr omöjligt.
HS (Hidradenitis suppurativa)
Är en sjukdom som jag dragits med ungefär lika länge som jag gått på psyk
En högst trevlig, snabbt avancerande fruktansvärd sjukdom.
Den orsakar inflammation i dom apokrina svettkörtlarna (som du har på i stort sett hela kroppen).
På ren svenska så får man varbölder helst i ansikte, armhålor, under/i brösten, i ljumskarna, i underlivet/blygdläpparna, mellan skinkorna, på ryggen o senaste åren har jag tom fått på benen.
Dom varierar i storlek från typ en ärta till en tennisboll o sitter nästan alltid långt under huden med endast utgången synlig.
Bakterierna äter sej fram under huden o bildar fistelgångar som man inte kommer åt där bakterierna kan fortsätta gro.
När dom här härliga sakerna växer till sej gör det rätt ont men det är inget mot ett dygn eller två innan dom spricker.
Då är dom sprängfyllda o varet trycker åt alla för att ta sej ut.
Där kan vi snacka smärta. Feber är oxå på sin plats då.
Den här sjukdomen vill jag påstå är rätt svår att hantera då inga operationer, mediciner osv är speciellt effektiva.
Från att ha varit hanterbar för 10-12 år sen blir nu varje skov värre, mer smärtsamt o längre.
Från att ha en eller 2 aktiva bölder är det nu 10-30 mer eller mindre aktiva.
Jag har ätit såna kopiösa mängder antibiotika att jag är immun mot ett par.
Trots att detta inte är en helt ovanlig sjukdom finns dessutom alldeles för lite kunskap om den.
Dom misstänker att det är en autoimmun sjukdom o har därför börjat behandla med ett biologiskt läkemedel som verkar immunsuppressivt.
Jag började med det för tredje gången förra veckan.
Första gången minns jag mest hur dålig jag blev av biverkningarna. Sen fick jag göra uppehåll när jag blev sjuk.
Sen började jag till slut igen o snart låg jag utslagen 6 veckor i influensa varav 5 veckor tog jag mej knappt ur sängen.
Inte så smidigt när man är helt själv o antingen måste köra bil eller gå en bit till bussen för att kunna handla.
Därför är jag nu först o främst livrädd.
Biverkningarna på det här läkemedlet är en stor poster ungefär o det är inte några milda biverkningar utan allvarliga oåterkalleliga sjukdomar o olika cancer från vanliga till sällsynta biverkningar.
Ingen tar mej på allvar eller lyssnar ens.
Hoppas du blir bra snart är väl det närmsta nån form av uppmuntring jag fått på senaste.
Ingen fattar vad fan som kan hända.
Vad jag faktiskt offrar för det här.
Jag offrar mitt liv för chansen att kanske kunna få ett.
Jag fattar inte hur ingen kan förstå hur allvarligt det här o hur jävla livrädd jag är.
Jag har kraftig ångest, panikångest o drömmer mardrömmar om det här.
Förr hade jag åtminstone min mamma att prata med.
För några år sen kom första syskonbarnet o snart 3 till.
Efter det har det gått ganska snabbt till att jag inte är vatten värd.
Jag har ju inga barn o erbjuda henne o tänker inga skaffa
*Panikångestattack*
10 mg stesolid, 4 timmars sömn o 10 mg oxascand
