Vad har jag gjort?
Jag vet att jag har räddat min värdighet men just nu skulle jag hellre leva utan värdighet.
Min enda fysiska vän, den enda jag ville o kunde umgås med.
Även om värdet av vänskapen starkt kunde ifrågasättas.
Tänk o ha suttit i den soffan nu istället för att ligga ensam i min säng.
Tänk o aldrig mer få uppleva det sexet.
Jag vet inte ens vart det kom ifrån om han hade gått nån kurs eller nåt för det var väldigt många gånger bättre än innan jag flyttade.
Det var helt fucking perfect.
O det gav jag upp.
Eller ja jag vet inte ens om det egentligen var jag som gav upp det eller om jag bara avslutade det.
Jag låg med telefonen nära i flera timmar i hopp om att den skulle ringa.
Det gjorde den självklart inte.
Jag undrar vad det betyder.
Är det av respekt för att jag bad o bli lämnad ifred eller bryr han sej inte alls?
Varför ska det va så fruktansvärt svårt o invecklat?
Jag vill förstå!
O hur jävla lång tid ska det ta innan det här går över då?
Jag kommer inte klara det här känslomässiga kaoset uppå allt annat.
På tal om det tror jag att jag måste åka in imorrn.
E inte så säker på att det är nässelfeber längre.
Jag tycker utslagen ser annorlunda ut o dessutom flyttar dom inte på sej.
Fuck fuck fuck
Hoppas jag iaf hinner nyktra till något innan jag måste åka in bara.
Har druckit i ca 26 tim nu...
Inga mängder o absolut inte fort men det sitter garanterat i blodet.
Jaha vad gör man nu mitt i natten ensam när alla andra sover då?
Min kropp är så jävla trött o värker verkligen ändå tror jag inte det kommer bli nån sömn inatt heller.
Fan helvetes jävla skit!
Har jag verkligen gjort rätt nu?
O varför i helvete är jag så besatt av att vara perfekt?
Jag vet mkt väl att jag absolut inte är perfekt men varför måste jag prestera perfekt vad jag än gör?
Det går lixom inte ens.
Världen o människan är långt ifrån perfekt.
Ändå har jag varit sån sen riktigt liten.
Misstänker att även det har med min mamma o göra.
Istället för att behöva trösta henne när hon grät hysteriskt o till stor del ta hand om mina småsyskon o försöka skydda dom från alla bråk, så var det helt enkelt lättare att alltid prestera perfekt så hon blev glad.
Större delar av mitt liv än jag är medveten om är nog präglade på samma sätt.
Lustigt, under dom här 16 åren inom psykvården har jag alltid hävdat att jag haft en bra barndom o bra kontakt med mina föräldrar.
Inte ens psykolog kunde tydligen hitta några problem.
Undrar om det här är något som jag bara har inbillat ihop på senaste tiden?
Eller om det var så det faktiskt var.
Fast å andra sidan har jag många gånger försökt ta upp hur jag blev behandlad i skolan men en skolkamrat har vid något tillfälle gett en helt annan version så det var bara jag som inbillade mej.
Kanske inte så förbannat jävla konstigt att man är som man är när man inte ens fått bearbeta sina ganska hemska upplevelser för att dom inte stämmer med någon annans.
Det är som o ha blivit klarsynt o mer o mer dyker upp hela tiden.
Jag vet precis vad jag kan tacka för det.
Så nån dag kanske jag faktiskt får ordning på det när jag har alla pusselbitar.
Vem vet?
Just nu är jag äckligt ambivalent o ensam
