Katastrofläge
Det är ju inte helt ovanligt för mej att befinna mej där särskilt inte senaste året.
När känslorna o ångesten försöker slita din kropp itu.
När hjärnan går på absoluta högvarv för att hitta en lösning. Antingen bara för stunden eller över tid.
Det mesta hinner passerar från att faktiskt utföra självmordsplaner till att åka till akutpsyk o däremellan ringa någon jag inte vill prata med o ändå inte bryr sej.
Med andra ord jobbar den där stackars hjärnan me en totalt omöjlig uppgift.
Det finns ingen lösning, det finns ingen hjälp att få.
Jag får sitta här så här fruktansvärt jävla ensam o övergiven o på nåt jävla vis försöka överleva.
Kämpa fast jag inte vill o ingen bryr sej om vilket.
Jag hoppas stesoliden biter bättre idag än igår.
Det här är så jävla jävla omöjligt.
