Kaos
Lyckas inte få ihop något i huvet.
Ångesten har varit på panik i säkert en vecka nu.
Lyckades äntligen ta mej upp till vårdkontaktens telefontid o ringde men ingen svarade.
Ringde 20 min senare o då var det upptaget.
Sen somnade jag om.
Blir mkt självmedicinering nu.
Men idag är sista dagen för den här gången.
Märks när både huvud o kropp är helt slutkört o ångesten börjar komma krypandes tillbaka ändå.
Då kan man lika gärna köra på ordentligt sista dagen.
Imorrn blir det tillbaka på benzo igen.
Mådde så fruktansvärt pyton i fredags att jag ringde vännen o frågade om han ville ha sällskap.
Självklart visste jag att det var dömt att misslyckas.
Vi lyckades iaf prata ut lite.
Han har inte dom känslorna jag har (även fast han svarade att han inte visste senast förra helgen).
Jag blev väldigt mkt ledsnare än jag trott fast jag tror att det var för att det blev ännu en förlust o ännu ett misslyckande.
Jag är glad att vi nu e på det klara med varandra o att jag förhoppningsvis snart slipper dom här hemska kärlekskänslorna.
Eller ja lite tudelat är det allt oxå förvånansvärt nog.
Jag var så störtsäker på att jag inte ville ha nåt förhållande o så faller jag som en fura för min vän sen 9 år.
För mej är det förvirrande.
Jag hade aldrig kunnat tänka mej det sen jag lärde känna honom.
Faktum var att vi inte stod ut med varandra några längre perioder fast vi var några av dom få vi stod ut med överhuvudtaget.
Vi pratade aldrig om några speciellt djupa saker vad jag kan minnas o så helt plötsligt träffar jag den här som man kan tro inte är samma människa.
Det är han säkert inte riktigt heller efter att ha fått sin adhd-diagnos o blivit medicinerad.
Nytt är det ju så det finns mkt kvar att jobba med men det är underbart att se en så otroligt mkt mer välmående människa.
Som kan uttrycka sej i både ord o känslor.
Ne där var det klippt. O i sängen såklart.
Helt ärligt tror jag inte på honom när han säger att han inte har några känslor.
Jag tror det är för att jag mår för dåligt, han vet att jag mår dåligt av det här o vara kär, han orkar inte med när jag utåtagerar så, o han vill inte såra mej.
Då kunde han visserligen svarat på sms men man kan ju inte få allt här i världen.
Förhoppningsvis kommer vi bättre överens som vänner.
Nu är bara frågan hur jag ska lösa min situation.
Jag ringde skötersketelefonen eftersom jag inte fick tag i vårdkontakter.
Hon började i stort sett me att säga att benzo kunde man inte äta då fick man mer ångest.
O avslutade i stort sett me att jag fick ju hantera ångesten.
Jag måste verkligen sätta igång inspelningsappen på telefon igen.
Sjukt upprörd ringde jag även mobila teamet o efter att både dom o sköterskan lämnat lapp till vårdkontakten så ringde han upp.
Jag fattade faktiskt inte riktigt vad vi kom fram till.
Det var nånting me smärtenheten, tandläkare o jag vet inte vad.
Jag förklarade allt som det var.
Att jag måste ta 3 ggr så mkt oxascand som ordinerat plus stesolid när panikattackerna kommer.
O att dom kommer oftare o blir värre.
Nu har jag inte haft en attack sen i söndags men det beror ju enbart på självmedicinering.
Jag kommer inte ut på mitt favoritforum heller.
Jag vill ju skriva där me.
Behöver verkligen åka o handla...
Behöver göra så jävla mkt o ser ut som ett skitigt spöke.
Fick höra förut att det var viktigt att hålla igång fysiskt för att mota ångesten.
Det har jag ju aldrig läst eller hört förr haha
Har läst mkt om ångest o panikångest idag o jag inser att min ångest faktiskt skiljer sej från dom flestas.
Jag är ju diagnosticerad me gad så jag har ju i botten generaliserad ångest.
Min vanliga ångest är tryckande, obehaglig, som en demon som svävar över en o bara väntar på att attackera.
Detta tycker jag är det värsta för den här ångesten kan hålla i dygnet runt i veckor o du kommer inte undan den.
Du kan ta benzo för att få andas ett par timmar men så fort effekten släpper är det där igen.
O oftast får man ta så mkt o under så lång tid att det inte hjälper till slut.
Nån gång till slut släpper det ju men då behöver man vila o sova ungefär dubbelt så lång tid som det hållt på för att man är så totalt utmattad.
Sen har vi paniken, panikångesten, panikattackerna.
Ibland kommer dom som en blixt från klar himmel o uppfyller allt som är du med ren o skär panik.
Oftast känner jag av det upp till 30 min innan.
Då börjar det med andningsvårigheter, svettningar, kraftigt obehag o tillslag av panik eller flykt.
Jag brukar alltid försöka häva det genom att uppsöka ett lugnt ställe där jag kan sitta o andas o få ner pulsen.
När jag tycker att det är ok så går jag tillbaka till det jag gjorde o snart slår den riktiga panikattacken till.
För mej finns i denna panik bara en tanke o det är FLY!
Det är inte säkert jag hinner få på mej jacka eller skor eller stänga dörren för jag måste bort NU!
Jag vet inte säkert vad det är jag flyr från men det känns som att det är mej själv.
Att dom har blivit värre kommer här ett par exempel:
I söndags hann jag inte ens få på mej skorna utan sprang ut o sprang barfota så fort jag orkade på en grusväg.
När jag kom bort till vändplan hade jag fått såpass hög puls att jag kunde lugna ner mej något.
För nån vecka sen fick jag min första riktigt fysiska panikattack där jag på riktigt knappt fick luft, hjärtat hoppade nästan ur bröstet o jag mådde så fysiskt dåligt att jag trodde jag skulle dö.
Det är ju ett klart exempel på att mina attacker skiljer sej då ovanstående är vanligast när man läser om det men alltså såpass ovanlig för mej.
Nu ringde faktiskt telefon som en trevlig överraskning så vi får väl hoppas att det slutar som det me.
