Gå vidare
Det är ju helt klart det bästa man kan göra i vissa lägen.
Ibland är det det enda man kan göra.
Men hur går man vidare när man inte vill?
När man inte har något att gå vidare till?
Visst kan jag fylla mitt liv med aktiviteter o upplevelser, iaf inom den gränsen jag har råd till.
Idag är det svårt att ens fylla sin tid med gratis aktiviteter när bensinen kostar så mkt.
Dessutom är jag fortfarande lika ensam, rädd o miserabel när jag väl kommer hem.
Det handlar om att inte ha det där psykiska stödet från någon.
Att veta att ingen bryr sej om ifall jag lever eller dör.
Att ingen längre orkar höra om min smärta, rädsla o sorg över allt jag inte kan men vill göra.
Att ingen orkar med eller står ut med mej.
Helt enkelt att ingen älskar mej tillräckligt för att finnas där.
Det är sjukt hemskt att sätta ord på dom här känslorna.
Jag antar att jag alltid känt mej oönskad o oälskad eftersom jag alltid varit tvungen att överprestera så.
Jag har i stort sett alltid känt mej ensam me eftersom det aldrig varit nån som förstått sej på mej eller orkat/viljat lägga tillräckligt me energi för att faktiskt förstå.
Men nu är jag verkligen helt ensam på riktigt o jag vet inte om jag kan uttrycka hur otroligt rädd eller tom skräckslagen det gör mej.
Jag har känt nästan likadant förut o det var när jag blev stående med ensamt ansvar för hunden.
Jag hade fått extremt mkt hjälp av båda sambona me henne o jag var totalt livrädd att jag inte skulle klara det själv.
Det gjorde jag ju.
O det gör jag säkert nu med men bara att inte ha nån att ventilera med...
Eller vet du vad som hände idag osv...
Nepp då blir det kvar där uppe i hjärnan allt som jag hade velat sagt tills det är helt fullt o börjar rinna över a la klassiskt meltdown.
Jag drömde inatt att jag fått min diagnos. Min autismdiagnos var det nog.
Jag kände ingenting. Det var nog bara helt självklart för mej.
Ändå vet jag inte ens om jag kommer få en npf-utredning.
Jag vill inte gå ur sängen idag.
Jag vaknade sista gången 10.30 o jag har fått i mej mitt kaffe.
Annars sitter jag mest här o glor rätt ut i luften.
Jag vet att jag måste "ta mej i kragen" (sånt jävla hemskt uttryck).
Jag måste organisera o sköta mina mediciner.
Jag måste äta.
Jag måste lyckas sysselsätta mej o få tiden att gå.
Egentligen borde jag köra igång ett riktigt ångest/adhd-ryck för att verkligen slippa tänka.
Men kroppen o huvet röstar på ett benzo-koma-deppressions-tillstånd.
Jag är inte helt ointelligent även om det kan verka så när känslorna tar över.
Tyvärr kan ju inte intelligensen o känslorna samarbeta alls.
O jag vet helt intelligent att jag måste gå vidare.
Jag kan inte haka upp mej på något som aldrig någonsin kommer fungera.
Jag kan inte ändra på andra människor.
Jag kan inte hantera mina känslor, allra minst i såna situationer.
Jag måste inse att jag är helt o hållet ensam.
Men det gör så otroligt jävla ont.
Jag vill så fruktansvärt gärna.
Jag vill ha det som det skulle kunna vara.
Att det som det skulle kunna vara o det som det är inte är samma sak är tydligen väldigt väldigt svårt för min hjärna att inse.
Det borde räcka med alla små ord o gester som alla visar tydligt hur lite jag betyder för dej.
Det borde räcka med att du aldrig hör av dej ens under längre tid o uppenbarligen varken bryr dej eller saknar mej.
Det borde räcka.
Det borde verkligen verkligen räcka.
Jag kan faktiskt jag me.
Faktum är att jag tom kan vara jävligt bra på det.
Kanske inte just nu när jag är för svag men vem vet det kanske kommer.
Jag önskar innerligt att jag inte behövde för jag vill verkligen verkligen verkligen inte men jag har inget annat val än att säga hejdå
