Döden
Lyckades ju uppenbarligen tyvärr genomleva gårdagen.
Jag önskar att jag hade fattat ett annat beslut men nu blev det inte så.
Dom där självmordstankarna o planerna tas inte riktigt lika lätt på nu för tiden.
Jag antar att det är rädslan för att misslyckas ännu en gång som sätter käppar i hjulet.
Hur sjukt, konstigt o overkligt det än må låta så är det vad jag vill o har velat sen jag var 9-11 är nånting.
Kanske inte just att dö men att slippa leva.
Fast jag ser fram emot att nån gång få dö oxå.
Hur det känns går ju såklart inte veta men friden i själva döden tycker jag är något väldigt speciellt.
Att sitta bredvid någon som dör, att ta farväl av någon som är död eller att gå omkring på kyrkogården o känna lugnet, friden.
Det verkar vara vanligt att vara rädd för döden.
Dom flesta vill inte prata om den o undviker så mkt som möjligt som påminner om deras egen dödlighet.
Precis som dom flesta är så rädda för att bli äldre.
Jag tror inte någonstans att det har med utseende o göra som folk verkar inbilla sej idag.
Det är bara ett svepskäl för att se yngre ut o därmed inte bli lika påmind om den oundvikliga döden.
Döden, döden, döden ja
Det har nog alltid varit ett av mina favoritintressen.
Den är så kontroversiell, det finns så otroligt många tolkningar, mytologier osv osv om den.
O det enda vi vet säkert är att vi inte vet ett skit om döden.
Jo om själva den fysiska döden men inte vad som händer med det själsliga om det ens händer något.
Människan är ju en lustig ras som bryr sej mer om ego, prestige o sk framgång framför rasens överlevnad eller jordens överlevnad vilken vi måste ha för att överleva.
Vi är elaka, kortsiktiga, trångsynta o fördömsfulla.
Visst kan vi även älska utan gränser, vilket jag inte vet om det nödvändigtvis är en bra sak o vi kan skapa otroligt vackra saker.
Men jag kommer aldrig att förstå.
För mej är människan komplex o meningslös.
Jag är inte gjord för att klara mej i den här världen.
Lär jag mej något så förändras det o det finns inga rätt eller fel.
Allting beror på vem man frågar då en människas åsikt är värd mer än allt annat.
Hela samhället bygger alltså på underliggande, outtalade regler o koder.
Regler o koder som ändrar sej från situation till situation o från människor till människor.
Dom allra flesta reagerar inte ens över detta.
Det är något man är uppfostrad till o som man lärt sej att automatiskt anpassa sej till.
Det är när man, trots att man blivit uppfostrad till det o försökt så hårt man kan att lära sej, inte kan utföra bla detta per automatik som man får problem.
Man måste aktivt gå igenom varje "automatisk" tankeprocess o beslut.
Man lägger alltså en enorm mängd energi för att kunna utföra det som andra gör automatiskt.
Detta leder ju självklart till att man aldrig har någon energi o för att ha nån chans att återhämta sej lite måste man läsa in sej o stänga av alla intryck för att inte använda så mkt energi.
Idag vaknade jag med snudd på panikångest.
O kraftigt illamående som inte vill ge sej.
Jag vet verkligen inte hur jag ska få ihop den här dagen.
Hjärnan går på högvarv för att hitta lösningar men eftersom den samtidigt har panik blir det inte ens några kompletta tankegångar.
Tankarna kastar sej hit o dit i blixtfart o ger bara snabba bilder istället för nåt konkret o användbart.
Jag försöker o komma fram till något upplägg men det går inte.
Jag ska till diakonen idag kl 16 tror jag.
Sitta där o försöka få ord på något, försöka våga sätta ord på det jag behöver.
Det går inte o det har nog aldrig gått.
Eftersom jag troligtvis aldrig litat på en människa ordentligt i hela mitt liv så har jag lärt mej att inte lämna ut mej för att minska risken att bli sårad.
Jag förutsätter alltid att alla människor kommer svika mej.
Det gör dom alltid till slut många gånger om.
Det handlar väl om vad jag upplever som svek mot vad andra upplever.
För mej är det ett svek att inte bry sej, att inte lyssna, att inte ställa upp när det behövs.
För mej är det att bli övergiven när den inte har tid att prata, när jag får sitta o känna mej ensam bredvid någon.
Det är det absolut värsta jag vet, att vara omgiven av människor o känna sej totalt ensam.
Det är en av dom saker jag har absolut svårast att hantera.
Det leder omgående till panik o panikattacker.
Jag sitter så otroligt mkt hellre hemma o faktiskt är helt ensam än att känna mej ensam i sällskap.
Min telefon är död då jag inte brydde mej om att ladda den igår.
Jag måste sätta på den innan jag åker o se så inte diakonen hört av sej o kolla banksaldot.
Sen hoppas jag att jag klarar av att stänga av den igen.
Det finns verkligen inga lösningar på det här.
Jag har absolut ingenstans att vända mej.
Psyk kan som sagt inget göra mer än dom gör.
Jag åker inte in till sjukhuset om jag inte måste hämtas med ambulans.
Det får göra nästan hur ont som helst o jag skiter i om det är en invärtes böld som kommer spricka o ev läcka ut i bukhålan så jag får bukhinneinflammation o sepsis.
Jag önskar att jag var annorlunda.
Att jag fungerade bättre.
Att jag kunde hantera saker bättre.
Att jag vågade säga det jag så gärna vill men inte vågar när det är äkta o gör så mkt ondare att få slängt i ansiktet.
Jag önskar att jag klarade av att bygga upp mitt liv istället för hela tiden rasera det.
