Paniken
När man börjar kunna krypa ur sitt eget skinn.
När man inte vet vad man håller på med.
Eller vad man ska ta sej till här näst.
När man går in i survival-mod o allt bara handlar om att överleva kommande timme eller tom minut.
Till nästan vilket pris som helst.
Det är inte någonstans hållbart o man får ofta lida för det i efterhand.
Men det finns inget annat val.
Jag har lärt mej extremt mycket under alla mina år med ohälsa.
Jag har lärt mej att hantera saker sjukt mkt bättre än vad jag kunde för 15 år sen.
Men det kommer aldrig bli bra.
O det tror jag på riktigt verkligen aldrig att det kommer bli.
Oavsett om jag skulle få rätt diagnoser, mediciner, terapi, bli fysiskt frisk osv.
Jag är överkänslig. Det har jag alltid varit.
Jag ser detaljer men har oftast svårt att se helheten.
Jag är väldigt intelligent o har extremt lätt att lära.
Jag har ofta svårt att stänga av sinnesintryck o detta gör mej ofta utmattad, ångestfylld o deprimerad.
Min hjärna vilar aldrig. Den går på högvarv 24 tim om dygnet. Även när jag sover.
Jag är en problemlösare som knappt kan fungera med olösta problem omkring mej. Då har jag ändå lärt mej att låta vissa saker ta sin tid. Men under den tiden fungerar inte jag ordentligt.
Jag är egentligen en både imponerande o fascinerande människa men inte ens mina egna föräldrar orkar med mej i längden.
Jag är den som är åh så bra men som ingen egentligen vill ha.
Jag är den som alla tror klarar sej alldeles utmärkt själv trots vad jag säger o skriver. För det är ju så det ser ut.
Numera orkar jag dessutom inte gå upp i limningen för varje sak som går åt helvete så jag stänger av istället.
O verkar obrydd, saklig o kall. Alltså som jag klarar mej utmärkt fast jag bokstavligen håller på att gå upp i atomer.
Jag har en del väldigt lustiga, paradoxala egenskaper me.
Jag kan vara hur upprörd som helst men ändå ha förmågan att vara saklig. Realistisk.
Jag kan gråta o vara extremt ledsen men ändå börja skratta åt nåt väldigt passande (eller opassande).
Jag är den som skulle kunna börja asgarva på en begravning utan uppenbar anledning.
Rätt måste vara rätt även om det tyvärr ibland innebär att jag har fel. Det är mkt viktigare att saker är "rätt" än mina o andras känslor.
Jag har för övrigt inte jättesvårt att erkänna att jag varken gjort eller sagt fel pga ovanstående.
O här sitter jag totalt fastkedjad i en situation som jag inte på något vis kan lösa.
Nu pratar vi ork, drömmar, framtid.
Jag har mer eller mindre ofrivilligt blivit hundvakt 11-17 mån-fre.
Hyresvärden som har rätt till semester valde att inte lägga in om någon utan ta någon dag då o då.
Utan att ens fråga mej.
Jag gick med på detta för att den andra hyresvärden skulle börja jobba dag o jag ville ha tillbaka gården för mej själv på dagarna.
Det var en mardröm när hon jobbade kväll o åkte 15.30 o han kom hem 16.30.
Jag var aldrig riktigt själv som jag är van vid innan hon bytte jobb.
O jag kan säga nej någon dag så får hon åka hem till hunden på lunchen.
Men jag kan ju knappast säga nej när jag ändå är hemma? O jag kan inte komma på 23-24 när jag är borta att jag inte vill åka hem för då sover dom sen länge.
Jag skulle kunna fortsätta om den här situationen i oändlighet men jag har varken lust eller tid.
Måste ju gå o ta hunden.
Det stinker dessutom sopor härinne o jag är skitig o äcklig.
Plus att jag väntar på att höra nåt från karln så jag vet om vi ska prata igenom det öga mot öga eller om vi bara skiter i det.
Härligt dag!
Toppenhumör!
No pressure
