Emotional rollercoaster
Såg precis att jag, lustigt nog, avslutade mitt förra inlägg med att jag kanske kunde träffa någon som ville prata me mej.
Jag kom iväg på cruisingen i torsdags.
Det var inte jättemkt drag men bra för o va torsdag o dåligt väder.
När jag börjat frysa ordentligt vid halv tolv kanske så drog jag bort till donken.
Fick stå länge i kö o framför mej stod en karl som var redigt full, skulle ha 25 cheeseburgare o blev osams me personalen om växel.
Jag var osminkad, hade en leopardfärgad jumpsuit o en hästsvans.
Han presenterade sej o frågade sen om jag var singel.
Det visade sej att han var bodde väldigt nära där jag är uppväxt o vi satte oss me hans sällskap o åt.
Rätt trevlig människa faktiskt.
Vi hördes senare på natten o dagen efter.
När jag till slut efter mkt om o men på fredagen äntligen fått ordning på hår, smink o utstyrsel så var det väl bestämt att vi skulle träffas när jag kom in.
Det gjorde vi till slut o jag blev faktiskt förtjust.
Det hör ju inte till vanligheterna att jag blir förtjust i människor alls o speciellt inte på det viset.
Vi umgicks o pratade till iaf 3 på natten när det började dö ut o vi konstaterade att ingen av oss kom hem haha.
Så vi fick gå till bilen o bädda ner oss under ett sovsäckstäcke.
Jag kunde såklart inte somna men vi satt där ett par timmar iaf innan jag tröttnade så drog vi hem till mej istället.
Alltid lika underbart me sovsällskap även om det bara blev ett par timmars sömn innan telefonerna satte igång.
Fick skjutsa tebax honom till utställningen på lördagen.
Han skulle åka hem o jag skulle åka me pappa på cruisingen på kvällen.
Helvetes jävlar vilken seg dag det var igår.
Jag lyckades få iordning håret o outfit men sket fan i sminket.
O regnet verkligen öste ner.
Lyckades nog få imej tre öl sen var det bra för mej.
Bilen dog o ville knappt starta me starthjälp.
Torkarna hade krånglat men funkade nu.
Fläkten funkade någorlunda men hade nån jävla fnurra på tråden te batteriet eller nåt.
Så vi åkte runt i en väldigt immig läckande cab...
Som dog då o då men iaf startade igen som tur var.
Så det var faktiskt riktigt skönt att komma hem vid ett o slänga sej i sängen.
Idag vill jag inte gå upp ur sängen o nu 17.40 har jag fortfarande nattkläder på mej o har sovit ett par timmar te.
Jag behöver verkligen äta, har knappt ätit alls i helgen...
I fredags åt jag absolut ingenting, igår fick jag i mej en pan pizza o idag har jag fått i mej en pirog.
O en del godis faktiskt men jag behöver verkligen äta ordentligt, det tar bara emot så inihielvete.
Nu när jag vaknade o tog en kaffe kände jag verkligen ångesten skölja över mej.
Har funderat på den där stesoliden sen jag gick upp men nu åkte den ner.
Jag är så jävla skraj just nu.
Dels för mina egna känslor, dels för hans känslor.
Om jag ska kunna hålla mina känslor någorlunda i schack eller om jag ska bli en psychobitch.
O jag är rädd för dom blandade känslor jag fortfarande har för polaren.
Jag vill egentligen inte prata med honom o ännu mindre se honom samtidigt känns det på nåt vis som att jag överger honom när han verkligen behöver mej.
Trots att han påstår att han inte alls mår dåligt o verkligen inte på något sätt gjort sej förtjänt av min vänskap.
Ah fy fan va jobbigt all sån här skit är...
Men för första gången på 10 år har jag faktiskt träffat någon som jag är intresserad av, som jag vill lära känna o faktiskt kan tänka mej att ha ett förhållande med.
Det tänker jag absolut inte låta gå till spillo.
Men som vanligt, så fort känslorna börjar skena så är jag totalt livrädd.
Ska bli sjukt spännande o se vad som händer.
Sa jag förresten att polaren o han jag träffat känner varandra? Hahahaha
