En bipolär djurmammas galna liv

Namnet kommer få vara kvar trots att jag är övertygad om att jag faktiskt inte är bipolär o djuren har allihop gått ur tiden. Som läget är nu är inga djur aktuella men min dröm om min egna lilla gård mitt ute i skogen med allehanda djur o mesta möjliga självförsörjning lever kvar. I övrigt är det fortfarande ungefär samma problem där kampen för överlevnad o nån form av livskvalitet fortsätter vareviga dag.

Att veta vad man vill

Publicerad 2019-07-22 01:36:57 i Psykisk ohälsa,

Kan vara det svåraste o mest påfrestande på jorden tydligen. 
 
Hur ska jag veta om jag kommer stå ut med vissa saker som jag egentligen inte tolererar? 
Hur ska jag veta om det är värt det? 
Hur ska jag avgöra om jag ens vill ge det en chans till? 
 
Det har varit en fruktansvärd vecka där det ena efter det andra visat sej o ingenting har varit positivt. 
Ångesten har varit konstant skyhög o deprimerad har jag varit så jag knappt kommit ur sängen. 
 
Igår kväll fick jag nog. 
Polaren ringde faktiskt mej i fredags o bara pratade. 
Så jag ringde honom igår o drog dit med en del öl. 
Jag har ju länge velat prata med honom om han jag träffade åtminstone eftersom dom har gemensamma nära vänner. 
Jag var ju säker på att han därför redan hört men det hade han tydligen inte så det kändes jävligt skönt att få det berättat o att få lufta veckans bekymmer lite. 
 
Jag visste ju mkt väl riskerna med att åka dit men det sket jag faktiskt fullständigt i. 
Mkt riktigt blev det som väntat. 
Vi skulle kolla på film o kom till slut fram till att vi skulle se fäbodjäntan o letade igenom hela internet o kämpade med att få uppkoppling. 
Svårt o räkna ut hur det slutade. 
Halv sju i morse somnade vi. 
Halv tio kunde jag inte somna om mer o nån timme senare var även han uppe. 
 
Vi har haft det ovanligt trevligt o haft en riktigt trevlig dag men det ger mej ju såklart ännu mer ångest. 
Så jävla onödigt. Men så jävla svårt att låta bli. 
Ännu mer när jag är så less så jag kan spy på den nya o hans beteende. 
Men det hjälper mej knappast att veta vad jag vill o jag känner mej som en äkta svikare. 
 
Jävligt gött o ha sin bästa vän tillbaks men jag är så fruktansvärt rådvill. 
Jag passade såklart på att fråga ut polaren om den nya men fick tyvärr inte veta något intressant som jag inte redan visste. 
Men han talade faktiskt gott om honom o det gör han ju annars inte om vem som helst. 
 
 Ne det här leder inte heller nån vart o jag har nog slutat skaka av ångesten nu så jag ska göra mitt absolut bästa försök att få tyst på tankarna i sova nån timme förhoppningsvis 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marie

Åren har gått, djuren har blivit gamla o försvunnit en efter en. Det är bara jag som återstår av min lilla familj. Annars är det rätt likt. En kamp för överlevnad o nån form av livskvalitet varje dag. Mina diagnoser lyder: Bipolär sjukdom typ 2 (vilken jag vill ha omvärderas) Borderline GAD HS (Hidradenitis supprativa) Hypotyreos (pga litium)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela