Ångesten from hell
Har landat i mej.
När det gör fysiskt ont o man bara skakar vet man att det är illa.
Har precis pillat i mej 2 stesolid som förhoppningsvis börjar hjälpa snart.
Jag har fanimej ont i hjärtat.
Det känns faktiskt på riktigt som någon varit där med en kniv o görat runt.
O det är inte pga ångesten.
Ju längre tid som går o desto mer jag hinner tänka desto mindre får jag nån klarhet i något.
Egentligen skriker både min kropp o mitt huvud NEJ det kommer aldrig funka fattar du väl.
Efter den här kvällen o den här tystnaden är jag klart villig att hålla med.
Samtidigt är det extremt ovanligt att jag träffar nån person öht som jag faktiskt tycker om, ännu mindre någon jag faktiskt är intresserad av.
Jag vet inte om det är äkta då det faktiskt känns lite som att jag bara överför dom känslor jag faktiskt hade för polaren.
Som att objektet inte spelar någon roll utan det är känslan i sej jag är ute efter.
Men ändå så var det ju på det viset jag o polaren träffades så nån form av såna känslor har nog alltid funnits där.
Från bägge håll även om han aldrig skulle erkänna det.
O dom känslorna lär nog alltid finnas där.
Hur jävla illa han än beter sej så är han ändå en person som jag respekterar o beundrar.
Så att dom känslorna dök upp där o då är säkert inte så himla konstigt.
O det känns ju inte som samma känslor nu även fast det är jävligt tätt inpå.
Det här har iaf känts mer äkta o pirrigt.
Just nu känns det ärligt talat bajs.
Vet att polaren började jobba i lördags men har ingen aning om vilka tider eller dagar.
Vet mkt väl att han inte vill prata me mej o ännu mindre träffa mej men jag funderar fan ändå på o slänga iväg ett mess o se om han är vaken.
Det är ju inte precis som att jag har någon annan att prata med.
Ännu mindre mitt i natten.
Räknar inte med någon som helst sömn trots stesolid.
Nån timme skulle ju ändå inte sitta fel.
Konstaterade när jag åt hos mamma o pappa i söndags att varken sömnen eller maten har fungerat sen i februari.
Det är ett halvår med alldeles för lite mat o sömn o alldeles för mkt alkohol, cigaretter o självmedicinering av olika slag.
Undrar om man kan sörja ihjäl sej över en katt?
Eller kanske rättare sagt 2 katter o 1 hund.
För jag tror snarare att det handlade om att hon var slutet på min egen lilla familj som nu inte längre existerar.
Som att jag har förlorat både min lilla djurfamilj, min människofamilj o all min trygghet inom loppet av ett par år.
Inte så jävla märkligt att man mår som man gör kanske.
Eller så är det bara den totala ensamheten som tär så på mej.
Som jag så desperat försöker bota.
Vem fan vet?
Spelar det egentligen någon roll?
Nu ska jag ta min superångest o lägga mej ner ordentligt.
Hoppas att den inte eskalerar då o att jag kan få sova något.
Annars kan jag ju alltid fortsätta tapetsera min fb-wall me allehanda skit o börja trakassera lite folk så här mitt i natten.
