Så äckligt ensam
Hjärtat känns som en djup tom avgrund.
Jag borde vara så jävla förbannad men jag orkar inte.
Jag är bara ledsen.
En 41åring som blockar en på Facebook o Messenger trots att vi varken är vänner eller har kontakt där är ju knappast något att sörja.
Som garanterat även blockar mina samtal o sms.
Jag vet inte hur det där funkar o hur man kollar upp det.
Igår när jag ringde sista gången vid 15 gick det iaf fram signaler.
Jag tog printscreens på hela inlägget jag skrev igår kväll o skickade på sms.
Jag antar att han tyvärr inte läst det vilket jag faktiskt tycker är jävligt synd för jag tycker han skulle behöva det.
Men jag fick iaf sagt det jag ville o behövde.
Det stör mej såpass att det nästan kliar på mej att vara 2 vuxna människor, bete sej så mot varandra o sen inte ens få ett avslut.
Att inte få ett avslut på såna här saker driver mej totalt till vansinne.
Men jag är 35 är o inte 14 o orkar inte bete mej som en fjortis.
Vill han bete sej som 15 så är det upp till honom.
Rent fysiskt mår jag pyttelite bättre idag.
Jag klarar äntligen av att äta o sova.
Jag orkar fortfarande inget o har fortfarande feber. I den 30gradiga värmen...
Jag sitter o laddar för att ta mej till affären o handla.
Ena hyresvärden har erbjudit sej att handla åt mej eller tom skjutsa mej men att någon annan ska handla åt mej går bara inte.
Det har jag inte ens råd med.
Skjutsa borde ju vara ok men jag vill ju ta det i min takt o när jag vill.
Ne jag är fan inte lätt att hjälpa, det ska gudarna veta.
När jag var ute o rökte kom andra hyresvärden fram o gav mej 1000 kr.
För att jag tar hand om hunden.
Det har jag ju gjort nu varenda vardag sen midsommar utom en eller 2 dar.
Det är ju ändå ingen dålig lön för att gå några steg o släppa ut en hund o ta me in ett par timmar om dagen i en månad.
Även om det varit sjukt plågsamt senaste dagarna när jag mått så dåligt.
Så då kanske det funkar ändå.
Läkaren skulle ju ringt i veckan men har inte ringt idag heller.
Så jag vet absolut inget o känner mej fruktansvärt osäker.
Idag var det ett traktorrace som jag mer än gärna hade gått på men det var ju bara fetglömma.
Imorrn däremot är det en cruising som jag verkligen sett fram emot men som det inte verkar finnas någon chans att jag kommer iväg på.
Möjligtvis om jag självmedicinerar som fan men då riskerar jag ju att det blir samma skit igen som jag just kommit ifrån.
Eller om mamma o pappa ska dit o åker häröver så jag kan sova i bilen om jag blir för dålig.
Grejen är den att mamma ringde mej i måndags o fick reda på precis hur jag mådde, hur ledsen o rädd jag var o sen har jag inte hört ett ljud från henne.
Den här gången funderar jag helt helt seriöst på att be henne fara åt helvete.
Jag hatar henne ändå o hon har nog inte ställt upp en enda gång för mej det senaste året så jag fattar ändå inte vad jag skulle gå miste om.
Det gör så extremt sjukt ont o behöva erkänna för sej själv att ens egen mamma inte älskar en.
Men jag kan inte se det på något annat sätt efter dom senaste åren.
Jag tror det är därför det här nederlaget me karln har gått så hårt åt mej för att jag såg någon som kunde tänkas älska mej o finnas där.
Nu var det ju uppenbarligen inte så men det såg så ut i början o sen ser man ju helst det man vill se.
Det ska bli så väldigt intressant o se hur många timmar det tar innan telefon börjar låta nu när han fått pengar, det är fredag o han garanterat redan är full.
På tal om det ska jag nog slänga in resten av mina öl i kylen o sen ska jag faktiskt släpa mej iväg o handla.
Det ska bli så underbart att komma utanför gården så det går inte beskriva.
