Dodged the bullet
Kommer inte på om det finns nån bra motsvarighet på svenska.
Duckat för en kula alltså undkommit en kula.
Vet inte om det stavas så heller.
Men det är så det känns.
Är så fruktansvärt jävla dålig att jag stundtals funderar på att ringa ambulans eller om jag ska dö.
Var absolut tvungen att duscha igår för håret var så skitigt att jag kliat sönder hårbotten.
Visste att det inte skulle gå bra så jag förberedde genom att ställa ner allt jag behövde på golvet i duschen.
Satte mej där o njöt till en början av vattnet, shamponerade håret, blev totalt slut o fick sitta o vila nästan halvsova i 10 min innan jag kunde fortsätta.
Så fortsatte det o jag fick högt pusha mej själv för att klara av att göra färdigt o inte svimma.
Fick vila en lång stund innan jag vågade torka mej.
Lyckades torka det värsta o fick sen kasta mej på en handduk på sängen.
Ingen direkt trevlig upplevelse o jag var helt totalt utslagen resten av dagen.
Lyckades på nåt mirakulöst sätt borsta håret när det torkat.
Fick tag i hud som fick tag i jourläkare som absolut ville att jag skulle åka till akuten.
Som jag sagt sen sist så åker jag dit om det krävs ambulans, inte tidigare.
Jag har definitivt inte den energin att lägga på att bli så förminskad.
Det är bara något virus, ta 2 alvedon, ne varför ska vi ens ta en snabbsänka för.
Så nej tack.
Min läkare skulle vara där idag så hon ringer väl idag eller imorgon.
Det är det här samtalet eller rättare sagt den här situationen som jag varit så fruktansvärt rädd för o haft sån extrem ångest över sen jag började med sprutorna igen.
Jag vet att läkaren kommer säga att jag inte får ta sprutan när jag är så här dålig.
Det var 3e o sista försöket med sprutorna som varit det enda som effektivt hjälpt mot det här någonsin. Alltså under 16 år av diverse behandlingar.
Jag vet faktiskt inte om jag kommer kunna skriva klart det här.
Dels för att jag knappt orkar lyfta armarna o dels för att det gör så extremt psykiskt ont.
Jag vet även att det inte finns några andra effektiva behandlingar kvar.
Den sista dörren är stängd.
Att ge det ett försök till finns inte på kartan.
Första omgången hamnade jag på sjukhuset med inre böld eller ödem.
Andra gången hade jag influensa i 6 veckor varav 5 av dom var jag sängliggande o hade väldigt stora problem att få hem mat o dyl eftersom jag som vanligt var tvungen att göra allt själv.
Nu återstår ju o se vad det blir av detta.
Oavsett vilket så tror jag knappast att det blir mildare än tidigt.
Det gör så extremt fruktansvärt ont att ingen förstår allvaret o att ingen har vett nog att ens låtsas bry sej.
Jag hade ju faktiskt förhoppningar om den karln jag träffade men han är 41 år gammal o beter sej som 15.
Ärligt talat börjar jag faktiskt fundera på om han har alla hästar hemma.
Han ger sej verkligen inte o fortsätter som en skiva me hack i. Samma sak om o om o om igen.
Han förstår inte vad man säger till honom. Det går bara inte in.
Först kunde han bara kommunicera via messenger tills jag tvingade honom att ringa o nu kan han bara kommunicera via sms för att jag satt hans messenger på ignorera.
Han svarar inte ens när jag ringer.
Jag är ju faktiskt ganska lugnt vidare sen länge sen men det går tydligen bara inte in.
Jag har tom sagt att han faktiskt är mitt minsta bekymmer just nu men det är dödfött.
Det enda som som gör väldigt väldigt ont i mej är att han kan lägga så mkt energi på o bara tjafsa om samma saker när han faktiskt hade kunnat lagt den på att bry sej om någon som för tillfället inte ens fysiskt kan ta hand om sej själv.
Det gör så jävla ont i mej att ingen VILL bry sej om mej.
Att jag uppenbarligen inte är värd att bry sej om.
Men jag hade nog en jävla tur där ändå som inte hann bli mer involverad med en sån omogen efterbliven jobbig jävel.
Nu ska jag samla mina krafter så jag lyckas stå på benen länge nog för att ta ut den där hunden.
