Klarar inte detta
Att hela tiden kastas mellan hopp o förtvivlan är ren tortyr.
Både för kropp o själ.
Idag blev jag dålig igen.
Ont i halsen, ont i bröstet/lungorna, hjärtat, huvet o feberfrossa.
Genast kommer katastroftankarna som en jävla tsunami.
Här ligger jag helt själv, är totalt livrädd o har inte en jävel att vända mej till.
Ingen som faktiskt bryr sej eller kan ställa upp.
Det här sjukt segdragna bråket me den där förvuxna bebisen börjar bryta ner mej rejält med.
Jag vill inte fortsätta men när någon påstår så mkt fel om en o sej själv klarar jag inte av att låta bli.
Rätt ska ju vara rätt till vilket pris som helst tyvärr.
Det har blivit precis det jag absolut inte ville ha.
Ett invecklat spel som inte ens längre handlar om känslor utan om vem som har rätt, är mest envis o får sista ordet.
Så klart ingen jag vill ha i mitt liv eller öppna mej för men nu var han den enda tillgängliga så han fick en sista chans.
Kan säga till 99% att han blockat mej på telefon igen för att jag inte svarat på hans senaste 2 sms dom senaste 2 dagarna.
Vilken vuxen människa på 40+ år gör så?
Klarar inte av att kommunicera annat än via messenger eller sms.
Får man honom väl att prata på telefon blir han vansinnig o slänger på luren o stänger av telefonen vid minsta ifrågasättande eller diskussion.
O nu är jag alltså blockad på Facebook, messenger o telefon.
Hur i helvete skulle någon kunna ha en relation me en sån människa?
O det jag hört flest gånger är att jag får ta honom som han är eller skita i det.
I mina öron hör jag att jag inte får ifrågasätta något han vare sej gör eller säger o att han aldrig skulle göra något eller kompromissa för min skull.
Jag är inte ute efter att ändra någon.
Det lärde jag mej för många år sen att det inte går.
Men det går att diskutera saker som man inte är nöjd med eller tycker annorlunda om o kompromissa.
Vi tolkar alla saker på olika vis o kan man bara prata om det så kan man tex undvika saker den andra inte uppskattar eller ändra något hur man uttrycker sej.
Det behöver inte vara stora saker alls.
För mej handlar det mer om ett intresse att förstå o visa sin uppskattning för den man tycker om.
O om jag nu ska ta honom som han är så borde väl han ta mej som jag är?
Att jag säger vad jag tycker o känner även om det inte passar mottagaren.
Att jag inte tänker ge något av mej själv förrän jag är säker på att jag får det tillbaka.
Att jag har allvarliga problem med känslor.
Att jag inte alltid förstår för jag tolkar bokstavligt o det ger mej väldig ångest.
Eller ja det mesta ger mej ju ångest.
Att om jag ber om hjälp för en gångs skull så behöver jag verkligen hjälp.
Att neka mej hjälp då är helt o hållet oförlåtligt.
Att göra det 2 ggr ska vi inte tala om.
Att jag aldrig kommer säga rätt ut att jag behöver hjälp betyder inte heller att jag inte bett om den.
Ne fy fan i helvetes jävlar va trött jag är på allt nu.
Jag var sjukt ensam innan denna senaste cirkus drog igång men jag känner mej om möjligt ännu mer ensam nu.
Inte så konstigt, nu kom ju en ny människa in i mitt liv som kunde svika mej gång på gång.
Jag måste verkligen vara en riktigt hemsk människa som ingen varken vill älska eller ställa upp för.
Inte ens vården vill ju hjälpa mej.
Jag vet att det vore så otroligt mkt bättre o bara göra slag i saken o ta livet av mej.
Men jag vill inte riktigt.
Jag har kämpat så fruktansvärt hårt o så jävla länge för att komma hit där jag inte ens vill vara men då skulle ju ändå den enorma kampen vara i onödan.
Jag vill dessutom så gärna få chansen att uppleva min dröm om en självförsörjande liten gård mitt ute i skogen.
Nu blev jag avbruten av en läckande böld i armhålan.
Klämt ut det lilla som gick o dratt på mej tröja med ärm så jag slipper bloda o vara ner hela sängen... Igen.
Ne jag måste bara överleva den här natten så jag kan ringa vårdcentralen imorrn.
Har hemstöd 10-12 ock. Borde nog egentligen avboka det men det är ju iaf någon att prata med även om hon inte bryr sej eller fattar nämnvärt.
Hon är ganska blåst vad det verkar som.
Men jag är fucking upprörd asså.
Den där jävla självömkande lilla råttan.
En riktig äkta fitta är vad han är.
Jag vill bara att det ska vara över!
Den här sk kärlekshistoria, sprutjävlarna, sjukorna pga sprutorna, ångesten över situationen, rädslan för biverkningar o ytterligare sjukdomar.
Kan inte det här jävla livet bara ge mej ett break nån gång?
Måste precis allt vara en fucking jävla kamp?
Om det finns en gud så svär jag på att han sitter däruppe o gnuggar sina o väntar med spänning på när jag ska bryta ihop totalt.
Som att jag är ett experiment för hur mkt en människa kan klara.
Just nu drömmer jag bara om min prins på den vita springaren.
Fast i nån helt annan version.
Jag har aldrig någonsin bett någon rädda mej eller läka mej.
Jag har aldrig någonsin förväntat mej det av någon.
Det enda jag någonsin bett om är någon som älskar mej, som verkligen bryr sej o som finns där o ställer upp närhelst det behövs.
Jag är ganska säker på att dom som faktiskt gjort det hittills i mitt liv kan intyga att jag skulle ställa upp genom eld o vatten tillbaka.
Tydligen är det alldeles för mkt att begära av en annan människa eller tydligen ens en familjemedlem.
Men det kan jag säga att efter allt som hänt i mitt liv så kommer jag göra allt i min makt för att aldrig igen ge mer än vad jag får.
