En bipolär djurmammas galna liv

Sista inlägget förhoppningsvis.

 

Försökte trycka i mej den där vidriga sörjan igår kväll men jag spydde verkligen upp det.

Konstigt att det ens går när jag inte ens ätit sen i söndags.

 

Vet att jag försökte skriva nåt inlägg i veckan men blev så akut trött då jag var tvungen o lägga mej o sova.

 

Jag gjorde ett sista försök förut att skriva ner olika alternativ o fördelar o nackdelar.

Såna grejer brukar hjälpa men trots att nackdelarna övervägde när det gällde självmord så jag blev helt plötsligt helt bestämd.

Det är vad jag vill o jag orkar verkligen inte en dag till.

 

Efter en veckas smsgräl me karln som inte för något i världen kan bestämma sej för något så skrev jag o förklarade hur mkt jag tyckte om honom, hur jag önskade att det funkade, att jag önskade att vi hade träffats under andra omständigheter osv.

Det framkom ganska tydligt att jag inte orkade me livet längre.

Jag försökte även be om hans hjälp igår men det hade jag inte ett skit för.

Det var andra gången jag försökte be om hjälp men han valde att svika mej.

 

Jag förstod inte riktigt svaret jag fick idag så jag ringde upp.

Vi pratade o diskuterade lite fram o tillbaka.

Han sa att han inte visste vad han kunde göra o jag sa att jag sagt det flera ggr.

Han behöver bara komma hit o vara här.

Jag förklarade gång på gång att jag verkligen inte orkar.

Han tyckte att vi skulle höras imorrn.

Det är uppenbarligen viktigare för honom att dricka öl me sina vänner än om jag lever.

Jag sa att han kunde ringa eller smsa o se om jag svarade.

Jag skulle minsann inte hota med självmord för det funkade inte.

Som jag sa, det gör jag inte.

Det var inget hot, jag hade redan bestämt mej.

Men det passade o dög åt honom att höras imorrn.

 

Jag skrev direkt efter att han aldrig mer kunde påstå att han brydde sej.

Jag kunde inte varit tydligare.

Jag har inte ens fått ett svar.

O jag har satt på leveransrapporter eftersom han stänger av telefonen titt som tätt så jag vet att det kom fram.

 

Jag vet inte om det går o förstå men han var mitt sista hopp.

Jag talade om för både mamma o pappa igår att jag inte klarade av att köra hem bilen för all ångest.

O att jag hade typ 7 panikångestattacker om dagen.

Jag har inte hört ett ljud sen dess.

 

När plan A dvs vidrig medicincocktail gick åt helvete så har jag idag fått göra både en plan B o C.

Plan B blir o gå ut till stora vägen o sätta sej där o fundera på om jag klarar av o förstöra en lastbilschaufförs liv o om det finns nåt mindre öppet ställe o gå ut från så dom inte hinner bromsa.

 

Eftersom jag misstänker att jag inte klarar av att dö med det på mitt samvete så kan det ev räcka me stesolid o Citodon.

Stesolid för sej är hyfsat ofarligt, Citodon med alkohol är hyfsat farligt men tillsammans bör det inte krävas mer än jag kan få i mej.

Andningsdepression är ju målet.

Bara man inte överlever.

Citodon innehåller ju kodein o paracetamol o paracetamol i för hög dos, vilket det blir, sabbar levern.

Så om jag överlever så kan jag behöva en levertransplantation.

 

Visserligen ska det inte vara supetsvårt o dö på litium men om man överlever har jag hört att man ofta får mkt svåra skador. Hjärnskador tror jag tom det var.

 

Sen finns ju alltid plan C att skära upp handlederna.

Jag vet ju på ett ungefär nu var huvudpulsådern sitter.

Nya sylvassa rakblad har jag me.

Men sist gick det ju inget vidare för att det gjorde ont helt enkelt.

 

Jag har helt enkelt blivit sämre än sämst på självmordsförsök.

 

Men det finns inte en chans i helvetet att alla ska få låta bli att ta mej på allvar utan att få lida för det.

Gladast blir jag såklart om jag lyckas men dom ska i vilket fall som helst ha sitt straff.

Det är nog ingen som känner till försöket i februari för jag skämdes så.

Försöken i veckan är det bara messenger-polaren som känner till igår för att han skrev då.

 

Jag ser att dom fortfarande är vakna därinne eftersom dom streamar o det då syns på min enhet så jag får väl vänta en stund till me o gå.

Så jävla inihielvete synd att jag inte har bil nu då hade jag haft ännu fler alternativ.

 

Jag har blivit ännu mer övertygad om att jag faktiskt har adhd.

Det enda som lyckas ta ner min ångest är cs.

I veckan har jag först slått sönder min telefon o en riktigt stabil stol.

Det är djupa märken o fattas en bit i dörrkarmen jag slog sönder den mot.

 

Men iom dom där vredesutbrotten slog det mej att en jävla massa ångest kommer från min ilska.

För det är ju definitivt inte accepterat av samhället att man på något sätt är aggressiv så det har man ju fått lära bort.

Undrar hur jag egentligen skulle ha mått om man faktiskt varit berättigad till mina känslor istället för att förtrycka dom för att bli accepterad av samhället.

Vilket jag nog egentligen aldrig velat ändå.

 

Hur som helst då har jag varit sjukt apatisk hela veckan.

Jag har inte klarat att beställa delar till bilen o ännu mindre cs.

Så jag kommer inte ens klara helgen om jag överlever.

 

Jag hade egentligen bestämt mej för att lägga ner alla former av berusningsmedel förutom kaffe o cigg men ångesten gjorde mej verkligen idiotiskt galen.

Dessutom om jag ändå inte tänkt överleva så va fan spelar det för roll.

 

Jag skulle mkt hellre knarka ihjäl mej men det är ju samma som med alkohol.

Det tar ju sån jävla tid, man får tolerans o det blir så dyrt att man inte har råd med något annat.

Som det är nu, trots att jag använder typ 5 av 7 dagar i veckan då är det betydligt billigare än alkohol.

 

Tänk om den där jävla stesoliden funkade eller dom kunde skriva ut nåt som funkade så hade jag troligtvis inte ens haft dom här problemen.

Men nej låt ångesten ta över såpass att jag tar livet av mej då har dom ett problem mindre.

 

Det är absolut största problemet för tillfället är att verkligen ingen tar mej på allvar.

O eftersom dom inte tar mej på allvar så kan dom varken bry sej eller ställa upp.

 

Det gör så fruktansvärt ont, jag skulle ställa upp dygnet runt, förutsatt att jag har möjligheten på dom jag bryr mej om.

Jag själv är beredd att alltid ställa upp o alltid lyssna.

Varför vill ingen göra det för mej?

Är det verkligen för mkt begärt att få hjälp av sina närstående nån gång när man ber om det?

Tydligen är det.

Det är ett sånt jävla svek som hela tiden upprepas som jag inte klarar av att leva med.

 

Jag känner att jag gjort allt, försökt allt jag kan nu.

Jag kan inte o orkar inte göra mer.

Jag har lidit tillräckligt o det finns ingen framtid att se fram emot.

Jag har gett upp. Med min fulla rätt. Iaf i mina ögon.

 

Tack kära familj för att ni alltid fanns där.

Tack för att ni alltid ställde upp.

Tack för att ni hörde av er o hjälpte mej när jag inte själv orkade.

Typ inte alls.

Hoppas ni brinner i helvetet allihop.

Men innan ni gör det så ta han om mina syskonbarn bättre än ni tagit hand om er syster/dotter så dom slipper hamna i samma situation.

 

Till mina åtminstone fd vänner

Jag vet att många av er försökt o jag har verkligen uppskattat det.

Tyvärr har jag varit för dålig för att ta emot er hjälp o jag hade ingen vän som stod mej tillräckligt nära för att orka kämpa utan att ställa krav.

Men jag är ändå tacksam för vad ni gjort, att ni försökt.

 

Nu får det vara nog.

Jag är säker på att alla svar ni vill ha finns antingen här eller nånstans i mitt boende.

Nu ska jag gå o kissa, hämta en öl, ev dra det sista jag har o gå ut till vägen o sätta mej.

 

Jag hoppas alla som läser detta får bästa tänkbara liv o att ni någonsin slipper känna så som jag gör, oavsett vem ni är.

Har ni problem hoppas jag ni får bättre hjälp än jag fått.

 

Peace out